lindaspsyke

För inte alls länge sedan, två år ungefär, så blev jag diagnostiserad för ADHD och Aspergers Syndrom. Det är inte alls många som vet det då det inte är något jag skyltar med öppet – inte för att jag skäms för sjukdomen, snarare tvärtom, men jag känner en sådan stor okunskap bland människor så jag är rädd för reaktionerna jag ska få.

Antingen finns det dem som inte riktigt “tror” på sjukdomen. Att det endast är en fluga och att alla nuförtiden har någon bokstavskombination. Annars har vi dem som ser förskräckt på en när man råkar nämna det. Dem som tror att man är livsfarlig eller helt väck för att man råkar ha det. Att man är en blivande mördare på frifot.. Jag måste tyvärr meddela att inget av tankesätten stämmer. På ett sätt kan jag hålla med att det blivit en fluga med bokstavskombinationer och jag tror att det är oerhört många människor som blir feldiagnostiserade! Det har blivit en mycket enkel utväg för läkarna när de ska “reda” i de barn och ungdomar som har komplicerade liv, hörs och syns lite extra, har problem i skolan osv.  

Jag har hela mitt liv varit väldigt medveten om sjukdomen ADHD, vetat vad det är, vad det inneburit och så vidare då min lillebror också har det och fick diagnos tidigt. När en terapeut jag träffade för några år sedan la fram förslaget om att jag borde starta en adhd-utredning så fnös jag mest åt tanken. Jag hade ju alltid varit duktig i skolan och skött mig bra med läxor och allt där kring. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, jag var ju inte alls lik min lillebror i sättet. Med tiden har jag dock börjat förstå vad hon menade, och vad som utredarna gick på för att faktiskt kunna ställa diagnos. Min problematik är något som jag märker av mest själv, den uppträder i såna sammanhang som jag oftast hamnar i när jag är själv eller med min familj. Därför kan det komma som en chock för utomstående personer att jag har diagnos. 

ADHD-spektrat är så oerhört brett och komplext så en person med ADHD behöver egentligen inte vara den andre lik. Jag själv uppfyller mest symptomen inom den impulsivadelen. Jag är som person ganska hyperaktiv och har svårt att koncentrera mig, men den problematiken är så pass liten så den stör inte mig. Impulsiviteten är däremot ett problem som jag har svårare att kontrollera.

Jag har så många gånger att jag tappat räkningen kastat mig till Ikea ungefär 30 min innan stängningsdags, endast för att springa igenom för att jag tyckt att jag behövt en ny lampa, ett par nya gardiner, en ny bokhylla, köksstolar eller något sådant. Då hör dessutom till saken att jag bor i Enköping och närmaste Ikea ligger i Västerås och restiden dit är minst 15 min. Jag har också oerhört många gånger stått i en gång på ta-själv-lagret på Ikea och gråtit för att jag varit så arg. Arg för att det jag behövde just den gången inte fanns. Att en bokhylla i just den färgen jag skulle ha var slut.

Att kunna tackla mina impulsiva tankar som oftast rör sig om att åka någonstans fast man egentligen inte hinner, att köpa någonting man egentligen inte behöver eller att säga någonting som egentligen inte är särskilt smart är någonting som jag inte har lärt mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att lyckas heller, men det är någonting som jag måste träna på! För det finns inget så påfrestande som att lyssna på alla impulser man får. Ni förstår säkert själva att det inte är hållbart i längden.

Min ADHD i samband med Aspergers Syndrom gör att jag som person är väldigt speciell. Det kan jag stå för. Och jag har kommit till instinkt att det ju är så här jag är. Jag har väldigt svårt för nya personer, jag hatar när folk inte gör saker på mitt sätt. Jag hatar att småprata och kan känna ett väldigt stort obehag av att möta bekanta på stan. Inte för att jag har något emot personen i fråga men för att jag inte vet hur man småpratar och finner inget som helst intresse i det. Jag hatar när saker inte blir som jag vill eller tänkt mig. Om någon ändrar planerna eller i fall något jag tänkt köpa är slut så kan jag bli tokig. Jag blir väldigt ofta så arg över ändringar i min vardag och om något jag planerat inte blir av eller ändras så blir hela min dag förstörd. Jag kan bli så arg över ändringar att jag börjar grina.

Att ha Aspergers Syndrom är något jag kan dra både för och nackdelar av. Till exempel kan jag a l l a registreringsnummer jag någonsin arbetat med. Jag kan koppla bilar till registreringsnummer och registreringsnummer till bilar. Om ni förstår? Möter jag en bil på gatan och ser ett nummer jag känner igen kan jag ganska fort få upp kundens namn och utseende. Som om jag skulle ha en liten reg.nr databas i hjärnan. Kommer gubbarna på mitt jobb in och frågar vad det är för reg.nr på vår silvriga demobil som står där ute kan jag det. Och kommer de och säger GTF826 så vet jag vad det är för bil. Man kan tycka att det verkar behändigt med tanke på det jag jobbar med. Men jag lovar er. Det är inte så roligt alla gånger. Jag brukar fundera på vad jag saknar eftersom jag kan det här så bra. Att alltid koppla reg.nr och inte kunna se och möta bilar utan att min lilla databas där uppe drar igång och börjar jobba blir jobbigt i längden.

Däremot har jag väldigt lätt att intressera mig för saker och så fort jag väckt ett intresse vill jag lära mig allt jag kan inom det området. Det har kommit in till väldig användning i mitt liv. Speciellt under skoltiden. Jag är även väldigt målmedveten och noggrann. Har jag tagit på mig ett ansvar så ser jag till att det blir gjort.

Den främsta problematiken som jag märker av från Aspergers är att jag har svårt att känna empati för andra människor. Jag försöker så gott jag kan men har ganska svårt att sätta mig in i andra personers känslor. Jag tar dessutom ganska hårt på vad folk säger, jag fattar inte skämt (från folk jag inte känner) och hatar ordet “kanske” mest av allt. Säger man ja så är det i mina ögon bestämt och då ska man inte få ändra sig.. Mycket sånt dras jag med och det är jobbigt att hantera.

Nu när utredningen är klar och jag har diagnosen ställd så ställer jag mig ofta frågan “Vart det värt det?” Var det värt all tid det tog? De pengarna jag faktiskt fick betala? Jag tycker inte det. Jag lovades mer eller mindre guld och gröna skogar och nu tycker jag inte att jag blev så mycket vettigare efteråt. Förutom att jag fick ett papper i handen med mina starka samt svaga sidor.. Jag fick ingen hjälp. Jag blev inte “frisk”..

Jag skulle kunna skriva på om det här hur länge som helst, men nu måste jag sluta. Nu har ni i alla fåll en lite djupare inblick i mig, vad jag kämpar med och var som händer uppe i min hjärna. Som sagt. En person är så himla komplex och en person med psykisk funktionsnedsättning blir om möjligt ännu mer komplex.. Den ni minst anar kan ha ett helvete i sitt huvud, ett litet krig varje dag. Alla kan ha adhd eller aspergers syndrom och det går inte att se på utsidan vem som har det. Kanske har jag chockat någon bloggläsare om att berätta om mig? Jag är väl ingen typisk adhd-tjej? Jag hatar allt som heter typiskt, normalt, vanligt osv… Ingenting är normalt. Och ingen är vanlig..  Men NU ska jag sluta. Vi hörs sen!