lindaspsyke

Del 1. ADHD och Asperger.

Jag har egentligen känt hela mitt liv att jag på något sätt varit annorlunda. Inte tänkt som andra i min ålder och haft svårt att komma överens med mina kompisar. Jag har varit en person som hoppat omkring i olika kompisgäng under hela min skoltid. Aldrig varit mobbad eller utanför, snarare ganska tuff och ofta i konflikter. Jag var jättenära någon en period, umgicks massor och sedan lessnade jag och hoppade vidare till nästa kompis. Det låter lite tragiskt såhär i efterhand, och känns tråkigt främst då jag inte har kontakt med någon från skolan i dagsläget, men det var så jag fungerade och faktiskt gör än idag.

Dock var själva skolan och skolarbetet min fristad när jag växte upp. Jag använde all min energi och mitt fokus till att plugga och försvinna in i böckernas värld. Jag gav mig fan på att lyckas bra i skolan och dansade igenom grundskolan med väldigt bra betyg.

På gymnasiet började det dock ändras och det började sakta men säkert spåra ur. Att vara ambitiös och driven gick till överdrift och pressen att alltid prestera på topp gjorde att jag kraschlandade in i den berömda väggen. Jag blev utbränd för första gången och hamnade i en depression. Jag försökte ta livet av mig för första gången, blev sjukskriven från skolan och fick gå på KBT-terapi hos BUP.

Jag kämpade på i ett par år till och när jag var 19 remitterades jag till vuxenpsykiatrin för utredning då det fanns misstanke om ADHD. Jag utreddes och fick diagnosen ADHD och Aspergers syndrom. I samband med att jag fick diagnosen bestämde psykiatrin att jag antagligen inte skulle bli särskilt hjälp av medicinering. Jag blev hemskickad med ett papper i handen och ingen som helst hjälp eller stöd. Mitt förtroende för vården och speciellt psykiatrin blev därmed noll och jag tragglade vidare i livet utan att någonting fungerade.

Jag fick tillslut nys om Habiliteringen och sökte mig dit. Fick träffa en kurator och en psykolog som skrev remiss till Psykiatrin och en ny medicinutredning startade. Blev satt på Ritalin som inte fungerade alls. Fasades över på Concerta och började sakta men säkert fungera på en helt ny nivå.  Jag har tack vare habiliteringen fått mycket hjälp, hjälp som helt uteblivit från psykiatrins sida.

Mina psykiska funktionsvariationer (bästa ordet! Hatar att säga funktionsnedsättning!!!!) har främst påverkat mig. Jag har fått höra ”Va? Asperger? Du? Näää, det tror jag inte. Du är ju så normal” eller ”ADHD? Men du lyckades ju bra i skolan? Det kan inte stämma” en miljaaaard gånger. Men för mig har det varit jättejobbigt. Främst har jag kämpat med min asperger och då speciellt den sociala biten. Jag HATAR att småprata, har haft ångest på jobbet när borden i lunchrummet fyllts på och inte vetat riktigt hur man beter sig bland folk. Har fått höra att jag är bitchig, alldeles för ärlig, opassande och gud vet allt. Jag är bara jag. Jag har inget skitsnacksfilter. Jag säger det jag tycker och det svider tydligen.

Något som blir jobbigt är att ”aspergersidan” av mig bara vill skärma av sig från omvärlden. Slippa höra folks prat, slippa engagera sig och slippa försöka förstå eller vara låtsastrevlig. Medan min adhd gör att mina öron hör aaaallt. Ingenting undgår mitt huvud. Jag hör vad folk säger, jag vet hur många rutor det är på varje gardinlängd i rummet jag sitter i, jag stör mig på folk som tuggar högt, som andas för segt. Min stackars hjärna går på högvarv dygnet runt och jag förstår att min kropp kollapsar ibland.

För att runda av så har jag nu tack och lov landat på en Concerta-medicinering som fungerar bra. Missar jag någon dos blir jag världens roligaste enligt mig själv och världens drygaste enligt dem i min omgivning. Jag har någorlunda lärt mig att leva med den jag är, och just de personlighetsdrag som är ”typiskt” min adhd eller asperger är inte det som gör att jag har det tufft just nu. Eller jo. Eller. Allt hör liksom ihop ju. Men det är inte dem som utgör det svåra. När det fungerar som det ska är det bara världens bästa superkrafter. Sååå för att göra en lång historia kort är jag glad att jag är den jag är och i 7 av 10 fall är jag jävligt glad över mina extrakrafter.